Meteroit: En följetong. Del 4.
2009-03-23
Kära vän!
Undertecknad är tillbaka på säker mark i Malmö nu där jag också kommer att ha mitt högkvarter under den närmsta tiden. Det är av yttersta vikt att jag inte avslöjar adressen, har jag fått veta. Någon dag hoppas jag att kunna dela med mig av hela det här äventyret med dig, men inte nu. Det skulle äventyra hela uppdraget. Det hade till och med en idiot som jag fattat utan deras order. De vet om dig, så om det här breven når dig inom den närmsta framtiden (om jag får tillåtelse att posta dem) så ge fan i att försöka hitta oss! … Förlåt de hårda orden, min vän, men det är för ditt eget bästa. Om de hittade dig här så skulle du inte överleva många minuter.
Du skulle se högkvarteret! Av naturliga skäl kan jag inte avslöja några detaljer, men det är storslaget kan jag tala om! Jag sitter i centrum för kommunikatonerna, men vi använder inte elektronik som du och jag är bekant med, bara anordningar som förstärker telepatin mellan oss. Det gör att deras närvaro alltid är stark här inne. Men bara så länge jag har stenarna! De är nyckeln till allt, även om jag inte begriper hur. Jag behöver inte veta det – inte än, säger de. Stenarna, ja. De är i säkert förvar här i högkvarteret, tro mig!
Jag har fått en medhjälpare! Han heter Stein och härstammar från Schweiz. Talar dock utmärkt svenska eftersom han bott här länge. Stein har arbetat för dem mycket längre än jag. Kan du tänka dig! Han kom fram till mig på tåget mot Malmö och presenterade sig som min nya kollega, utskickad av dem. Jag var rejält häpen av närmandet som du säkert kan förstå, då jag inte hade fått någon förvraning om att Stein och jag skulle arbeta tillsammans. Ändå visste jag med mig att han inte var någon bluffmakare. Koderna var de rätta. Dessutom har han också stjärnorna med sig på sina resor, så jag betvivlar inte han är någon annan än den han utger sig för att vara. Stein brukar sitta vid skrivbordet mitt emot mig och arbeta. Det är en tystlåten typ, Stein. Ibland när han tittar upp på mig från sin arbetsplats på mig så känns det som att han kollar in mig. Du vet, så jag sköter mitt arbete. Men det gör inte så mycket. Jag har inget att dölja. Stein brukar gå hem vid 5-tiden, men han vill inte avslöja var han bor. Det är kanske lite underligt att han inte kan dela den typen av information med en kollega, men jag respekterar det.
Förresten! Nu har det uppdagats att den där meteoritjägaren är försvunnen. Du kanske själv har läst om det i tidningen. Det står att han skulle ha rapporterat in till sina överordnade i förrgår, men att han inte gjort det och nu har man nu skickat ut en grupp karlar och kvinnor för att söka efter honom i skogarna på Lolland. Nåja, de lär inte hitta honom, så jag är inte orolig. Jaha, nu stirrar Mr Stein på mig med den där blicken igen, som om jag inte jobbar tillräckligt hårt. Jaja, det är ändå dags att avsluta brevskrivandet för idag. Jag ska till Marlene på sjukhuset nu och Stein har insisterat på att följa med. ”Auktoriserat av dem”, sade han när jag frågade varför och så var det med det. Stenarna tar jag med som planerat. Jag ska få instruktioner efter hand och det hela är mycket spännande.
Per Aspera Ad Astra!
Meteorit: En följetong. Del 3.
2009 – 03 -19
Kära vän!
Nu är jag tillbaka i ”civilisationen” igen. Det här, som blir mitt tredje brev till dig, skriver jag till dig från en glassbar i Nakskovs hamn. Det är off-season här så det är inte mycket folk omkring mig. Skönt. Jag vill inte ha en massa blickar på mig just nu. Under min tid i skogen, som gjorde mig gott och gav mig nya krafter, har jag funderat över om löpsedlarna skulle var fulla med nyheter om den ”försvunna meteoritjägaren” när jag kom tillbaks men så är inte fallet. Kanske agerade den där mannen på egen hand utan någon annans inblanding eller vetskap. Kanske är hans familj och vänner van vid att han är ute och ”jagar” flera veckor i sträck utan att höra av sig eller så har han ingen som saknar honom. Hur som helst så har jag utlovats säker passage härifrån, så jag känner mig inte orolig.
Trofaste vän! Jag har fått ett uppdrag. En order. En mening med mitt liv! Stenarna har sagt till mig att det finns andra och det är upp till mig att hitta dem! Kan du tänka dig? Jag har ännu inte fått veta var jag ska leta, eftersom det är någonting jag måste göra först. Ett test. Kommer du ihåg min syster – Marlene? Hon råkade ut för en tragisk bilolycka för ett år sedan och har legat i koma i sedan dess. Läkarna säger att hon kanske aldrig kommer att vakna. Jag ska ta stenarna till henne på sjukhuset i Malmö. De vill inte tala om varför, men jag kommer att förstå säger de – och vem är jag att motsäga en direkt order?
Usch, det sitter en grov karl, en hamnarbetare tror jag, vid det motsatta bordet. Han glor på mig med en olustig blick, den uslingen. Jag måste avsluta det här brevet innan han blir misstänksam. Min färja till Köpenhamn avgår ikväll. Därifrån tar jag tåget till Malmö.
Per Aspera Ad Astra!
ps. Jag har bestämt mig att tills vidare inte skicka de här breven till dig – för säkerhets skull. Vi tror inte att du är i maskopi med polisen men just nu får ingenting äventyra uppdraget. Synd. Jag önskar at jag kunde dela med mig av min storhet till dig redan nu. Men i sinom tid, min vän. I sinom tid.
Meteorit: En följetong. Del 2.
Här följer andra delen av följetongen ”Meteorit”. De verkliga händelserna som ligger till grund för berättelsen kan du bland annat läsa om på dessa webbsidor:
http://sydsvenskan.se/skane/article419457/Meteoriten-ar-hittad.html
http://politiken.dk/videnskab/article668921.ece
2009-03-14
Kära vän!
Kroppen av mannen jag tog livet drog jag till ett närliggande kärr. Det fick tjäna som en sista vila för den arma människan. Han föll i med ett dämpat plask och ska aldrig synas till mer. Det har jag lovats. Nu sitter jag och skriver på den tältplats inte långt ifrån mordplatsen som tillhörde mitt offer. GPS, mobiltelefon och annan teknisk utrustning som jag fann på liket innan jag gjorde mig av med fick följa med ner under vattnet. Det är inget jag behöver längre. Jag är vägledd nu som du vet. Här finns det både sovplats och gott om mat så att jag kan ligga lågt och samla kraft ett tag. Idag har jag värmt en burk vita bönor som jag avnjuter med några skivor vitt bröd under stjärnorna. Det är mycket avslappnande och maten smakar utmärkt. Kan du se mig här ute under den öppna himlen alldeles ensam? Knappast, eller hur? Jag som under hela min levnad bara ytterst motvilligt lämnat storstadens alla bekvämligheter. Men det är andra tider nu och så småningom kommer jag att återvända. Kan jag söka upp dig då? Jag har bott här ute i ungefär en vecka nu och trivs ganska bra men jag väntar på att bli kallad tillbaka till fastlandet så att jag kan fortsätta. Mina svarta stjärnfall som jag skulle beskydda med mitt liv om någon hotade att ta det ifrån mig har jag svept in i flera lager tyg och lagt i botten av min ryggsäck som jag också använder som huvudkudde de få timmar jag sover. Jag har bett dem om order flera gånger men har ännu inte blivit hörsammad. Det gör mig lite rastlös, men jag måste visa tålamod. Jag känner ändå på mig att det ska ske snart. Jag kom just att tänka på hur jag ska göra med de här breven jag skriver! Kan jag lita på dig? Är vår vänskap stark nog? Jag måste fundera lite till. Hur som helst kan jag inte skicka dig något förrän jag är tillbaka i civilisationen igen.
Per Aspera Ad Astra!
Meteorit: En följetong. Del 1.
Det här är del 1 i den brevroman som är tänkt att bli en följetong på den här bloggen. Romanen är löst baserad på aktuella händelser kring den söndertrasade meteorit som slog ner i Östersjön och på Lolland i januari 2009. I övrigt har berättelsen inget med verkligheten att göra. Författaren innehar alla rättigheter till romanen. Häng nu med redan från början! Här finns en verklig bakgrund till händelserna i romanen.
2009-03-13
Kära vän!
Jag har slagit ihjäl en människa. Jo, det är sant. Jag. Din fredlige och trofaste vän som inte kan göra en fluga förnär. Och för vad? För några svarta stenbitars skull … nej, jag ljuger. Det är mer än så. Hur ska jag förklara för dig utan att låta totalt galen? Du vet det där ljusskenet som syntes över södra Sverige, Danmark och norra Tyskland i januari? Meteoriten. Den kallade på mig. Okej, nu låter jag galen i alla fall. Skit samma. Den gjorde det. Kallade på mig alltså. Det var bara att packa väskorna och åka till Lolland. Det var där den skulle finnas. Och på botten av Östersjön. Men dit kan jag inte nå i mitt nuvarande tillstånd. Herregud, det här var för bara någon vecka sedan men det känns som en evighet. Jag fick också veta att det skulle finnas en annan. En jägare vars enda syfte var att låsa in meteoriten bakom stängda dörrar. Därefter skulle den visas upp för en sensationslysten och okunnig publik på museum. Avskyvärt. Vi kan inte tolerera det. Jag fick veta vart jag skulle vänta och hur jag skulle gå tillväga. När det väl skedde var jag som i trance. Jag slog till och det var det. Rösten som väglett mig tystnade för ett ögonblick som för att visa mig vad jag gjort, men det bekom mig inte särskilt. Jag hade ”stenarna” i min ägo och jag visste att syftet var högre än en futtig människas liv. Det var en sällsam känsla att stå där mitt ute i den lolländska, ödsliga skogen med ett stjärnfall i handen. Miljontals år i min handflata och äntligen en mening med mitt torftiga liv.
I söndags förmiddag hade vi grundläggande karaktärsarbete inför repetitionerna med ”Änglasyn”, teater_apas kommande föreställning. Det fyra timmar långa passet leddes av en fantastisk teaterpedagog, skådespelare och vän, Nina Norén. Alla som jobbat med henne vet precis vad jag menar. Arbetet inleddes med att Nina tog oss på en inre resa för att vi skulle hitta vår karaktärs djur som sen kan användas i de fortsatta rep-arbetet. Det låter kanske flummigt för den oinvigde, men det är egentligen väldigt konkret. Det går ut på att låta fantasin visualisera fram händelser i ens inre. Jag spelar en extremt ond karaktär som heter Dr Phallus och mitt djur blev ju därefter; en stor, svart, mäktig, nästan blind helveteshund med röda ögon framträdde på min resa. Han använde(r) av en förstärkt lukt och hörsel för att hitta byten och partners. Byten sliter han i stycken och sexpartners våldtar han och lämnar dem sedan. Min rollkaraktär är den mänskliga versionen av den här hunden. När man följt med sitt djur under en vanlig dag kryper man in i djuret så att karaktären och denna blir ett. (Allt detta sker alltså i tanken). När man tagit in djuret i sin (karaktärs) kropp improviserar men fram en vanlig dag med karaktären som alltså fått drag av djuret. Sedan kan man komma hur långt som helst i arbetet med karaktären, både psykiskt och fysiskt. Det är fantastiskt att arbeta på det här sättet eftersom det kommer fram saker om karaktären man aldrig skulle kunna sitta och tänka ut själv. Den här gången arbetade i vår egen ”bubbla”. Vi skådespelare interagerade alltså inte med varandra. Det är möjligt att vi gör det nästa pass. Hur som helst så ser jag verkligen fram emot det. Nina, du är underbar!
Efter en eftermiddag hemma var det dags för repetition med den andra gruppen jag är med i, Dagmargruppen, där jag spelar bondlurken Carlsson i Mice and men. Det var inget tungt arbete för mig den här gången efetrsom vi repade slutscenen där jag mer eller mindre är statist. Det är för övrigt en spännande slutscen där George känner sig tvungen att skjuta sin vän Lenny så att han inte ska bli lynchad av pöbeln som leds av Curly.
Söndagkvällen avslutade jag som jag brukar, i Medborgarskolans lokaler, med metalbandet Akromion. Det var en aning segt för mig den här gången eftersom vi håller på att arra våra två senaste låtar. Detta sköts främst av gitarrist A och trummis A, så jag fick inte jättemycket sångtid, men arren blir skitbra och det är aldrig fel att vara med när en ny låt håller på att skapas. Vi övade också vidare på March of Elements som jag väl börjar få något slags grepp om nu. Det går tyvärr bort en del bandtid pga. Mice and men men man kan inte hinna med allt, eller hur.
Nu, onsdag kväll, har jag efter hand tagit på mig en hel del journalistjobb som kan komma att sträcka sig över större delen av mars. Just nu är det tur att skolan inte tar upp supermycket tid. Fick avstå från en pressvisning av Resan till jordens mitt i 3D i morgon. Det hade troligtvis blivit en grej för mycket. Har två webbjobb för Lundagård i morgon och skulle också behöva förbereda några inslag i helgens workshop med teater_apa, vilket bara är de närmsta dagarnas måsten. Får nog göra en what-to-do-lista så jag inte glömmer något viktigt… //M
Oj, höll på att glömma. Inhandlade Sofia Karlssons nya cd Söder om kärleken i eftermiddags. Har lyssnat på den ungefär fyra gånger på raken nu. Ska försöka hinna med en recension av den till LFT… ajdå, en grej till. Nåja. Det är mitt egent val. Nu ska jag i alla fall slappna av med grymma danska kvalitetsserien Sommer tillsammans med min kära sambo och ett glas rödvin. Tja!
Inglorious Basterds! Kill the nazis!
Det var ganska länge sedan jag hörde talas om att Quentin Tarantino planerade en komedi i andra världskriget miljö. Tror det var i samband med förhandssnacket kring Kill Bill.
Resultatet blev Inglorious Basterds, en remake av Enzo G. Castellaris Quel maledetto treno blindato från 1978. (eng. titel The Inglorious Bastards.)
Bara titeln fick förmodligen den svenska filmcensuren att freaka ut när det begav sig. Nu är det som bekant andra tider och filmen har planerad svensk premiär28 augusti i år.
I trailern instruerar Lt. Aldo Raine (Brad Pitt) sina soldater inför uppdraget i det ockuperade Frankrike. Deras enda order: Kill the nazis!
Nedersta klippet är en tidstypiskt lång trailer för originalfilmen med ett fantastiskt soundtrack.
Den rätte för Rosing ep 02
lindas jakt på en man eller pojke fortsatte idag hela det glada gänget åkte till åre och han som är gay var med och han som kanske är gay också dom var dagens jury och skulle hjälpa linda att hitta rätt i mansdjungeln såklart dom skulle åka skidor för dom var ju i åre men det var en som inte ville åka skidor eller pulka han heter johan och han låg bara på sitt hotellrum medan de andra hade kul i backen men linda verkade gilla honom ändå hon kramade om honom varje gång han orkade gå upp sen sade hon att hon dras till skitiga män jag vet inte om hon menade johan det sade hon aldrig den linda verkar tycka mest om är pojken som heter hugo han var jätteduktig på skidor och lärde linda som inte är så bra att åka det var mycket vintersport i det här avsnittet sedan kom alla tillrätta med det misstänkta knarket det var johans vitaminer och antilaktostabletter men linda ville inte riktigt låta sig luras för hon tyckte det såg ut som ecstasy jag har ju provat sade hon i en flashback från förra avsnittet alla killarna skulle avslöja något om sig själva karatekillen gjorde karatemoves men linda var inte imponerrad hon tyckte det var töntigt brasilianaren jofre berättade en hemsk historia om att hans förra flickvän förlorade sitt ena ben efter en pirayaattack och insektsbett men linda var inte imponerad av det heller utan såg sur ut kanske det är hennes normala ansiktsuttryck jag vet inte såg sur ut den skånska killen från landet berättade att han är mästare i rullebör det tycket linda var coolt lite senare gick de på dejt och skånska killen sade att han bodde i knullabygden och att han som liten gått i skolan i böganäs trots sexskämten verkade linda ha ganska tråkigt och tyckte inte att det fanns något som sade klick emellan dom dagen efter skule alla åka skidor igen och den unga killen impade igen och alla tycker att han är det nya hotet istället för brasilianaren återigen skolkade bad boyen johan och flirtade med linda efteråt istället det var då hon sade att hon dras till skitiga killar men att hon inte vill ha ännu en sådan kille till pojkvän det är liksom bara attraktion det är därför hennes vänner är snälla och väljer en kille som kan vara värd att satsa på sedan minns jag inte så mycket mer förutom att det var utröstning efter att vän 1 och vän 2 bestämt vilka två kandidater som skulle få packa sin väska och dra hem efter programmet hugo ropade yes när han fick sin biljett till prag nu tänket jag på att han inte ens får gå på systemet i all fall så stod det till slut mellan karatemästaren fredrik och den trevlige brasilianaren jofre det var överraskande jag trodde att den goe skåningen skulle åka men det blev karatefredrik som verkade jätteledsen det var en konstig scen där han med en lapp i handen frågade linda om han skulle gråta eller vad hon ville han skulle göra och sedan var det bilder från nästa program som ska utspela sig i prag sedan var det slut för den här gången jag tror fortfarande på niklas fastän han fick minst tv-tid av alla den här gången han fick nästan inte säga någonting eller så hade dom klippte så att han ska framställas som den tysta starka alla måste ju ha sina roller i en förstklassig show som den här nej jag bara skojade det var minst lika dåligt som förra gången särskilt i början då höll jag på att sluta titta
Att hitta genom sökord
Folk har så smått börjat hitta till den här bloggen genom sökord. (Om jag fattat det hela rätt). Det är roligt och inspirerar till att skriva mer.
De vanligaste orden/ordkombinationerna/namnen folk sökt på för att hitta till de olika inläggen just nu är:
larz kristerz, linda rosing, eurepica, livia millhagen, linda rosing chippendales
Istället för synestesi
Jag har läst på lite om synestesi, som jag tycker är väldigt fascinerande. Så här står det på Wikipedia:
”Synestesi (eller sinnesanalogi) är ett neurologiskt tillstånd som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. Vissa synesteter kan höra färger, andra kan se ljud; symptomen varierar. Uppgifterna om hur stor del av befolkningen som är synesteter varierar, allt mellan 2% och 0,001% har föreslagits.
Den vanligaste formen av synestesi är troligen att se olika färger för olika bokstäver eller siffror (ibland hela ord, särskilt ofta tidsenheter såsom veckodagarnas namn och månaderna). Varje bokstav har alltid samma färg, och den förändras inte ofta med tiden. Det är inte något som man behöver komma ihåg; för synesteten kan det kännas lika naturligt att femmor är röda som att himlen är blå.
Synestesin kan vara antingen projicerande, det vill säga att till exempel bokstävernas färger upplevs som ett vanligt synintryck, eller associativ, att bokstäverna associeras till att ha bestämda färger som man kan se för sitt inre.
En annan vanlig form av synestesi är att ha strukturer eller färger för olika tidsenheter, som dygnet, veckan och år. En annan grupp har synestetiska upplevelser kopplat till ljud.”
Nu funderar jag lite över om det finns en diagnos av något som påverkar mitt liv en hel del. Jag kan känna av människors utstrålning/aura/känsloliv väldigt starkt (på mer än ett psykologiskt plan). Känslor som egentligen borde vara ganska subtila som riktas mot den egna personen, mot mig eller mot någon som befinner sig i närheten kan jag uppfatta som mycket starka och ibland till och med plågsamma (om de är negativa). Det kan vara likgiltighet (ganska vanligt), ilska, glädje eller andra vanliga känslotillstånd. Både stark, inre glädje och agressivitet kan jag uppleva som extra stark och ibland svår att hantera. Med risk för att låta riktigt flummig så är det lite grann som tankeläsning. Jag kan känna på mig vad folk vill ha/ge mig. Om auror: Jag kan inte påstå att jag direkt ser färger omkring personen, men ett slags skimmer kan omge personen beroende på om det är en negativ eller positiv person och om den är förställd eller oförställd. Det strålar (eller sipprar) liksom ut från honom eller henne. Det blir än mer tydligt om jag pratar med den personen. Jag kan ta ett exempel på vad jag menar med detta. Den positiva, oförställda personen: Den här människan har jag ofta lätt att möta, men jag kan också bli totalt överöst av den här typen av utstrålning och tappa koncentrationen, särskilt i längre samtal. Man kan se det som att våra två energifält möts. Jag känner starkt av ärlighet och positiva tankar, men kan också bli generad och bortkommen av det. Generad blir jag eftersom jag märker att personen jag pratar med vill mig något, i positiv bemärkelse. Jag dras ofta till den här typen av människor; nästan alla mina nära vänner och min flickvän har den här typen av energifält.
Jag klarar inte själv av att förställa mig vilket gör att jag i mitt privatliv inte kan anpassa mig till vem som helst. Med det menar jag inte att jag inte kan anpassa mig efter en situation eller grupp, men i närmre relationer fungerar det inte. Detta gör jag också att jag undviker ytliga relationer eftersom också likgiltighet påverkar mig starkt. Jag har ibland varit plågsamt medveten om att jag inte har platsat i en grupp, men numera stör det mig inte så mycket. Jag försöker inte att anpassa mig eftersom det ändå inte fungerar.
Det här är någonting som gör mina möten med människor lite speciellt. Ibland är en ny bekantskaps negativa känsloliv så starkt att jag inte klarar av mötet. Om personen då också förställer sig så blir det ännu jobbigare att hantera eftersom jag då tänker att han eller hon inte borde göra det. Detta händer som tur är inte så ofta. De flesta möten är faktiskt positiva, eller åtminstone neutrala. Vissa människor verkar helt sakna förmågan att läsa av andra och ”klampar” rakt över deras känsloliv, oftast på ett negativt eller förställt positivt sätt. Sådana situationer är extra jobbiga att bevittna och jag vet aldrig hur jag ska reagera.
Det här tror jag har bidragit till att jag alltid dragits till vissa typer av kommunikationer, t ex skrivande, läsning och teater. I alla tre mötena finns det kontroll vilket gör att jag sluppit den genans som ibland uppstår i privata möten genom det jag hitills förklarat. Teatern som kommunikation blir paradoxal i och med att det handlar om möten mellan människor. Men – det handlar om möten med vissa uppgjorda regler och inte minst roller. Min rollkaraktär kan inte bli generad om inte manuset eller impron tillåter det och i med att det är rollen som rör sig och pratar förvandlas mötena till något konstruerat, något kontrollerbart. På teaterscenen synkas energifälten hos skådespelare ihop och det är bland annat detta som gör upplevelsen så spännande. Inom läsning och skrivande existerar ju inte mötet/krocken med den andra människans energifält och det blir därför ”ofarligt” att ägna sig åt detta.
För att avsluta det här inlägget vill jag förtydliga att jag inte tror att detta har sitt i ursprung i en högre makt, kosmos eller liknande. Jag tror på människan som biologisk varelse. Våra hjärnor fungerar på olika sätt och vissa är födda med en större känslighet än andra för vissa intryck. Människan består ju också till stor del av elektricitet och det är därför inte konstigt att vi utstrålar kraftfält. Däremot kan det vara så att vissa är mer mottagliga för dessa än andra. Detta är egentligen inte konstigare än att vissa människor ser olika färger för olika bokstäver eller att en del kan räkna ut de mest omöjliga tal i huvudet. En tredje aspekt på det här är den psykologiska, inlärda beteendet. I mitt fall skulle jag ändå hävda att det till stor del handlar om någonting annat, nämligen det jag har gått i genom i mitt inlägg.
Är det någon som känner igen sig i det jag har beskrivit? Upplever ni samma sak? Har ni fått ett namn på det? Hör gärna av er med en kommentar.
Jag har egentligen inte haft tid förrän att skriva ett längre blogginlägg förrän ikväll. Det har varit fullt upp. På helgerna försöker jag alltid hinna med både rena nöjesaktiviteter och alla mina fritidsaktiviteter. Idag bloggar jag om fredagen och lördagen.
I fredags kväll var jag och min sambo E på bio och såg den prisbelönta israeliska, animerade filmen Waltz with Bashir. Den handlar om filmskaparen Ari som i sin ungdom deltagit i Israels krig mot Libanon. Han har svårt att minnas vissa delar av kriget, särskilt en fruktansvärd massaker på män, kvinnor och barn i ett flyktingläger i Beirut. Från den händelsen har Ari inga inga som helst minnen. Allt är som bortblåst. Han börjar därför söka upp vänner som också deltog i kriget för att få hjälp med minnena som han vill ha tillbaka. Genom en blandning av verklighet och surrealistiska tillbakablickar får tittaren följa med Ari i både nutid och tidigt 1980-tal då kriget i Libanon ägde rum.
Filmen är verkligen värd all den fina kririk och de priseroch nomineringar den fått. Jag kan verkligen rekommendera den, men man får gärna vara beredd på det i grund och botten är en dokumentär. Detta är något man varit en aning försiktig med att gå ut med i förhandssnacket. Låt inte det avskräcka, utan investera i ett biobesök som ger en fascinerande och skrämmande bild av kriget i Libanon, ur Israeliska soldaters synvinkel. Dessutom är animationen helt fantastisk, lite grann som en grafisk novell som fått liv.
Lördagen inledde vi med kostymprovning hemma hos min far som är regissör för en teaterpjäs jag är med i (Steinbecks Möss och människor).Vi hittade en början till kostym till min rollkaraktär Carlsson. Det blir 30-talssydstatscowboystyle nästan rakt av. Det blir coolt. Det har jag aldrig varit förr. E var också nöjd med kostymen till sin musikerkaraktär som både är en fantasifigur och en verklig person. På kvällen tog jag och E oss in till Folkets park i Lund där det var världspremiär på den 3 timmar långa Eurepica Challenge. Den vitryska gruppen Belarus Free Theatre som är totalförbjuden av regeringen i sitt hemland framför den här föreställningen som är skriven av 14 olika dramatiker från lika många europeiska länder. (Sveriges bidrag skrivet av Anders Duus). Det var lite som en teaterns Schlagerfestival fast utan tävlan i urvattnad och menlös popmusik . Man satt lite och bedömde och analyserade de olika bidragen och väntade på Sverige. Den svenska bidraget som kom efter pausen handlade om kommunikationsproblem och främlingsfientlighet. En schysst och tänkvärd scen men lite kort i jämförelse med flera av de andra. Personligen gillade jag Polens bidrag mest. Scenen fokuserade (enligt min analys) på den katolska kyrkans problem med de präster som begår övergrepp och vilka konsekevenser det kan få. I scenen som hade en absurdistisk prägel spelades ett förhållande mellan en kyrkans man och en ung kvinna upp. Det var tydligt att förhållandet var sjukt och inte borde ha funnits och den unga kvinnan gjorde till slut uppror genom att bränna ner den skärm som mannen befunnit sig bakom under hela scenen. Makedoniens bidrag, en starkt framförd monolog, om en poet som ständigt vändan kappan efter den politiska & samhälleliga vinden tillhörde också kvällens bästa. Skådespelarna och resten av teamet bakom föreställningen fick en välförtjänt stående ovation när pjäsen var slut.
Nästa gång: En inre teaterresa och bandrep på Medborgarskolan.
