Gastar ahoj!

Vissa sena kvällar och tidiga nätter kan man höra underliga ljud ovanpå vår lägenhet, vilket är märkligt med tanke på att vi bor på översta våningen i ett sjuvåningshus. Ovanför oss finns bara en vind som verkar ganska övergiven. Vaktmästaren har satt upp lappar i vår trappuppgång om att det är ljuden beror på att någon spelar musik med tung bas, men jag vet bättre. Det spökar på vinden. Det är trampandet av springande, små strumpförklädda poltergeistfötter som hörs där ovanifrån. Dunk, dunk, dunk hörs det när de små gastarna springer från den ena sidan till den andra ovanpå vårt tak. Att det är barngastar hörs på att stegen ändå är förhållandevis lätta. Jag undrar vad dom gör där uppe och tänker på en av filmerna i den japanska vågen av skräckfilm som kom för några år sedan. En ensamstående mamma och hennes lilla barn flyttar in i ett höghus och märkliga saker börjar inträffa. Det visar sig en stund in i filmen att en liten flicka blivit dränkt i en vattentank som står på taket till huset och därför går igen och plågar alla som vågar flytta in i det läskiag huset. Naturligtvis vill spökflickan bara bli upptäckt och befriad från sin vattniga grav, sen är allt frid och fröjd.

Vad vill då de små gastarna som springer där fram och tillbaks ovanför oss vissa nätter? Inte fan vet jag, men det är svårt att sova innan de lämnat sin tillfälliga lekplats på vinden. Nu kanske ni tänker att jag ligger där och inbillar mig en massa i min sömnlöshet, att det inte finns några spöken. Men se det gör det. Jag har nämligen bevittnat spöklika händelser vid flera tillfällen i mitt liv. När jag för den del år sedan jobbade som rengjøringsassistent på en förskola i Köpenhamn som var byggd på en gammal verkstadstomt (den moderna varianten av den klassiska indiankyrkogården) fanns det ibland mycket påtagliga energier i rummen och i korridorerna. Kanske var det någon halt gammal verkstadsarbetare som tyckte att det hade varit liv nog för dagen och som ville ha iväg mig så han kunde leta efter sin Tuborg ifred. Han höll sig dock undan för mitt synfält. Ett mer konkret bevis fick jag när jag för ännu flera år sedan som tonåring var på semester med min pappa, hans fru och min ena styvbror. Även den här händelsen tilldrog sig i Danmark. Vi övernattade på ett hotell som tidigare varit äldreboende för mycket välbärgade danska damer. Jag och min styvbror hade precis gått och lagt oss för att sova i vår våningssäng. Tro det eller ej, men i exakt samma sekund råkade vi med våra egna friska ögon bevittna en blåaktig kvinnogestalt som stod lutad framåtlutad som om hon letade efter någonting i en väska. Bevis!

Har ni själv sett några gastar? Hör gärna av er så vi kan, om inte annat, känna en trygghet i att vi faktiskt inte är galna. Och vad ni än gör, gå inte upp på den övergivna vinden själva. Ni kan aldrig veta om de sockförklädda små klumparna av ektoplasma vill er väl. Nedre bilden: Ett amerikanskt spökbarn. Läskigt, eller hur? Flickan känner av spökbarnets närvaro. Det är därför hon gråter. //M

                          ”Uppe på vinden hos fröken

                          bodde det tolv stycken spöken

                          varje natt klockan tolv

                          hoppade spökbarnen på frökens golv.

 

                          Kan ni räkna spökbarnen nu?

                          När är dom sju?

                          Men säg det ganska tyst

                          För spökbarnen får inte höra ett knyst !!!”