Meteorit: En följetong. Del 1.
Det här är del 1 i den brevroman som är tänkt att bli en följetong på den här bloggen. Romanen är löst baserad på aktuella händelser kring den söndertrasade meteorit som slog ner i Östersjön och på Lolland i januari 2009. I övrigt har berättelsen inget med verkligheten att göra. Författaren innehar alla rättigheter till romanen. Häng nu med redan från början! Här finns en verklig bakgrund till händelserna i romanen.
2009-03-13
Kära vän!
Jag har slagit ihjäl en människa. Jo, det är sant. Jag. Din fredlige och trofaste vän som inte kan göra en fluga förnär. Och för vad? För några svarta stenbitars skull … nej, jag ljuger. Det är mer än så. Hur ska jag förklara för dig utan att låta totalt galen? Du vet det där ljusskenet som syntes över södra Sverige, Danmark och norra Tyskland i januari? Meteoriten. Den kallade på mig. Okej, nu låter jag galen i alla fall. Skit samma. Den gjorde det. Kallade på mig alltså. Det var bara att packa väskorna och åka till Lolland. Det var där den skulle finnas. Och på botten av Östersjön. Men dit kan jag inte nå i mitt nuvarande tillstånd. Herregud, det här var för bara någon vecka sedan men det känns som en evighet. Jag fick också veta att det skulle finnas en annan. En jägare vars enda syfte var att låsa in meteoriten bakom stängda dörrar. Därefter skulle den visas upp för en sensationslysten och okunnig publik på museum. Avskyvärt. Vi kan inte tolerera det. Jag fick veta vart jag skulle vänta och hur jag skulle gå tillväga. När det väl skedde var jag som i trance. Jag slog till och det var det. Rösten som väglett mig tystnade för ett ögonblick som för att visa mig vad jag gjort, men det bekom mig inte särskilt. Jag hade “stenarna” i min ägo och jag visste att syftet var högre än en futtig människas liv. Det var en sällsam känsla att stå där mitt ute i den lolländska, ödsliga skogen med ett stjärnfall i handen. Miljontals år i min handflata och äntligen en mening med mitt torftiga liv.
Trackbackar