Meteroit: En följetong. Del 4.
2009-03-23
Kära vän!
Undertecknad är tillbaka på säker mark i Malmö nu där jag också kommer att ha mitt högkvarter under den närmsta tiden. Det är av yttersta vikt att jag inte avslöjar adressen, har jag fått veta. Någon dag hoppas jag att kunna dela med mig av hela det här äventyret med dig, men inte nu. Det skulle äventyra hela uppdraget. Det hade till och med en idiot som jag fattat utan deras order. De vet om dig, så om det här breven når dig inom den närmsta framtiden (om jag får tillåtelse att posta dem) så ge fan i att försöka hitta oss! … Förlåt de hårda orden, min vän, men det är för ditt eget bästa. Om de hittade dig här så skulle du inte överleva många minuter.
Du skulle se högkvarteret! Av naturliga skäl kan jag inte avslöja några detaljer, men det är storslaget kan jag tala om! Jag sitter i centrum för kommunikatonerna, men vi använder inte elektronik som du och jag är bekant med, bara anordningar som förstärker telepatin mellan oss. Det gör att deras närvaro alltid är stark här inne. Men bara så länge jag har stenarna! De är nyckeln till allt, även om jag inte begriper hur. Jag behöver inte veta det – inte än, säger de. Stenarna, ja. De är i säkert förvar här i högkvarteret, tro mig!
Jag har fått en medhjälpare! Han heter Stein och härstammar från Schweiz. Talar dock utmärkt svenska eftersom han bott här länge. Stein har arbetat för dem mycket längre än jag. Kan du tänka dig! Han kom fram till mig på tåget mot Malmö och presenterade sig som min nya kollega, utskickad av dem. Jag var rejält häpen av närmandet som du säkert kan förstå, då jag inte hade fått någon förvraning om att Stein och jag skulle arbeta tillsammans. Ändå visste jag med mig att han inte var någon bluffmakare. Koderna var de rätta. Dessutom har han också stjärnorna med sig på sina resor, så jag betvivlar inte han är någon annan än den han utger sig för att vara. Stein brukar sitta vid skrivbordet mitt emot mig och arbeta. Det är en tystlåten typ, Stein. Ibland när han tittar upp på mig från sin arbetsplats på mig så känns det som att han kollar in mig. Du vet, så jag sköter mitt arbete. Men det gör inte så mycket. Jag har inget att dölja. Stein brukar gå hem vid 5-tiden, men han vill inte avslöja var han bor. Det är kanske lite underligt att han inte kan dela den typen av information med en kollega, men jag respekterar det.
Förresten! Nu har det uppdagats att den där meteoritjägaren är försvunnen. Du kanske själv har läst om det i tidningen. Det står att han skulle ha rapporterat in till sina överordnade i förrgår, men att han inte gjort det och nu har man nu skickat ut en grupp karlar och kvinnor för att söka efter honom i skogarna på Lolland. Nåja, de lär inte hitta honom, så jag är inte orolig. Jaha, nu stirrar Mr Stein på mig med den där blicken igen, som om jag inte jobbar tillräckligt hårt. Jaja, det är ändå dags att avsluta brevskrivandet för idag. Jag ska till Marlene på sjukhuset nu och Stein har insisterat på att följa med. “Auktoriserat av dem”, sade han när jag frågade varför och så var det med det. Stenarna tar jag med som planerat. Jag ska få instruktioner efter hand och det hela är mycket spännande.
Per Aspera Ad Astra!
